JAG MÅSTE VARA SMÅTT GALEN!

 
 
 
I söndags sken solen från en alldeles molnfri himmel och det var den varmaste dagen på sommaren så här långt.
Det var alltså en perfekt dag för sol och bad på bryggan tillsammans med Ginnis och med en god bok.
Vad gör jag då?
 
Jo, då tar jag och kör 8 mil för att komma norr om Karlskrona och ut i ödemarken för att träna spår!
Ut i skogen med kängor och långbyxor bland ormar och fästingar.

Och jag som har ormskräck!
 
Vilken
Det är jag det!

Fast det är klart!
 
Det var träning med gänget och det var som alltid väldigt trevligt.
Jag vill lova att det var varmt!
Ganska många hade struntat i badvädret och hängde med.
 
Det var såklart Elisabeth och Bengt som höll i träffen som vanligt.
De flesta hade jag träffat tidigare.
 
En del har jag träffat mycket.
Och ett par hade jag aldrig mött. 
Vi delades in i två grupper.
Några skulle träna viltspår och följde med Elisabeth.
Och så var vi några som skulle träna vanligt spår och följde med Bengt.
 
Och sedan bar det av långt ut i tjotahejti!
Två smala hjulspår med gräs i mitten som slutade i en liten glänta i skogen.
Jag hade preparerat mig med myggmedel men jag såg inte en mygga.
 
MEN FLUGOR!
Dom struntade blankt i myggmedlet.
 
Vi var fem stycken som skulle spåra med våra hundar.
Bengt hade lite genomgång först eftersom inte alla hade spårat något eller i alla fall ganska lite.
Bilarna var inkörda i skuggan med dörrarna öppna så hundarna fick vänta i våra bilar medan vi fixade spåren.
 
Är det någon som har missat det så kan jag tala om att Elisabeth och Bengt föder upp Tollare!

Det är bara den store gossen Bruno som avviker.
Och så då Ginnis.
 
Men dom duger i alla fall.
 
Så på med långbyxor och tjocka skodon.
När vi hade lagt våra spår - olika långa beroende på tidigare erfarenheter - så var det meningen att vi skulle träna lite annat med hundarna.
 
Men vi ville ha kaffepaus i stället!
Så det så!
 
Men under tiden blev det mycket hundprat.
Olika metoder för att få hunden att sluta att dra i kopplet.
Nu menar jag förstås vid vanliga promenader!
Inte när man spårar.
Vi pratade också om spårlinor, hundsjukdomar och annat smått och gott.
 
Passerövningar får vi göra en annan gång när vi är lite flera.
 
 
 
 
Nu är jag inte bara SMÅTT galen utan HELGALEN!
Men nu menar jag faktiskt förbannad!
 
För att jag klantar mig!
  När jag hade skrivit detta blogginlägg klart och lagt in alla bilderna,
och ni ska veta att det faktiskt tar ganska lång tid.
 
Då raderar jag allt härifrån och till slutet!
 
Inte sjutton vet jag hur det gick till men allt är och förblir borta.
 
Ni kommer att märka att det var ganska mycket som försvann.
 Men strunt samma!
 
Jag gör om det igen.
Vad som hände efter kaffepausen skulle  jag berätta om.
Då började vi såklart göra oss beredda att ge oss ut i spåret.
 
Förberedelserna såg lite olika ut milt sagt.
 
På med selen Lotta!
Jag är ledsen Lotta men just nu har jag också glömt vad din söta tollare heter.
Galenskapen har slagit till ordentligt.
Madde hade det lite trassligt.
Bosse väntar lugnt med Birka som ska följa med Madde ut i spåret.
 
Ingemar skulle spåra med Bruno för första gången.
De lade inte ett så långt spår och satte igång tillsammans med Bengt på direkten.
 
Det gick jättebra!
 
Dags för Madde och Birka.
Birka är döv sedan födsel men har hittat sin rätta plats som spårhund i skogen.
Det går kanonbra!
 
Lotta hade spårat lite men inte så långa sträckor.
Nu blev det ändring på det.
Det slutade utmärkt!
 
Ginnis blev som vanligt taggad till tusen så fort han fick på sig spårselen.
Och jag blev taggad också.
Fast på ett annat sätt.
 
GRANBARRSTAGGAR!
 
 
Var beredd matte för nu blir det åka av!
På med handskarna så att du orkar hålla i linan!
Och åka blev det!
Över stock och över sten.
Blev så trött i mina ben.
 
Det blev verkligen över stock så det heter duga.
När jag lade spåret lyckades jag komma in i ett avverkningsområde med granar.
 
Det var tät skog och däremellan låg det granar  och grenar på backen.
 
Det började i alla fall bra.
 
Fin behaglig skog eller hur? 
 
Här matte ligger en pinne som inte ser ut som de andra skogspinnarna.
En apportpinne tror jag det heter.
Ska jag ta upp den?
Du sprutar väl inte vatten på mig då?
 
Jag har äntligen kommit på ett knep att få Ginnis att släppa apportpinnarna innan han har tuggat dom till flis.
En liten, liten vattenstråle från en liten flaska som jag har i högerfickan.
 
Snacka om Vattenhund!
HAHA!
Han släpper direkt.
Iväg igen.
 
Ginnis tog hela spåret perfekt.
Vinklarna direkt utan tvekan.
Och bråttom hade han så det var bara att hänga med och bromsa honom.
 
Så kom vi så småningom in i skogen som såg ut som ett Plockepinn.
 
Här gällde det att se var man satte fötterna.
Det blev inte tid att fotograferad.
Här var jag tvungen att ha full koll fötterna, dra loss spårlinan som fastnade i en massa grenar, hålla koll på Ginnis så att han hittade apportpinnarna - och kolla så det inte låg en massa ormar här och där.
 
Och jag hade lagt spåret själv!
 
Jag måtte vara smått galen som lagt ett spår på detta vis!
Jag fick ju dessutom gå spåret TVÅ gånger.
Vid slutapporten fick Ginnis en burk med godsaker som jag hade fått av Lotta.
Det var nämligen meningen att jag skulle tränat viltspår så jag hade ingen godisburk med mig. 
Tack Lotta!
Ginnis slukade allt.
 
Bra jobbat Ginnis!
Och jag hände med mitt sargade knä.
Det gick faktiskt riktigt bra.
 
Nu var det bara Bosse och Diesel kvar att spåra.
Men vart tog de vägen?
Dom var borta länge, länge.
 
Till slut tog Bengt Nico med sig för att söka reda på dom.
 
Då dök Bosse och Diesel upp.
De har gått spåret TVÅ gånger av någon anledning.
Där var lika eländig terräng som vid mitt spår.
 
Bosse var varm.
 
Sedan var det bara att plocka ihop grejerna för att återsamlas med de andra som hade spårat på ett annat ställe.
 
Det gäller att få spårselen i ordning.
Eller hur Madde?
 
Vi var sena när vi kom fram till Elisabeths föräldrars hem.
Dom andra hade hunnit träna möten och lite annat smått och gott.
De hade också hunnit grilla.
 
Men vi hade haft trevligt och hann ändå att fika i den härliga trädgården.
 
Ser ni Ginnis där borta vid träden?
 
 
Den här lilla tollarevalpen var ny för mig. Den låg så fint och stilla en bra bit från matte och husse.
Barney låg alldeles intill Ginnis.
Jag tror att detta är Maja.
Ginnis är alltid förtjust i henne men i söndags var han särskilt intresserad.
Hon hade börjat löpa och det kände denna kastrerade perro.
Elisabeth och Michelle.
Tack Elisabeth för en härlig dag!
 
Och bort till väster sitter Bengt.
Tack Bengt för en härlig dag!
Sedan var det bara att åka hem för att låta Ginnis bada.
Och jag fick snabbt göra mig i ordning för nästa äventyr.
Teater med gannfrun på Kastellet!
 
SKATTKAMMARÖN
Men det får ni vet mer om senare!
FÖR NU ÄR BLOGGEN SLUT!
OM JAG INTE LYCKATS RADERA ALLT IGEN!  
 
#1 - - Fanny och Messi:

Tack för tips om aktiviteter när man är lokalombud! Vilken härlig spårdag ni verkar ha haft trots värmen. Vi har gått kurs i personspår och det gillar både jag och Messi! Ja Messi har behållit sin fina färg och jag hoppas att den håller i sig, men jag skulle tro att han blir ljusare ju äldre han blir. Ha en fortsatt fin sommar!

#2 - - Kerstin Rydman:

Som alltid, roligt och underhållande att läsa. Vilka fina bilder du tar.
Ett bra sätt för mig att minnas och reflektera, tack Margareta.