GINNIS - TAZZO och ANNAT

3 September 2015

Allmänt

NOSTALGITRIPP

I söndags gjorde jag, maken och hundarna en tur ner till Skånes ostkust och sydkust.

Det blev en riktig nostalgitripp för mig.

Jag har nämligen bott i Skåne för VÄLDIGT länge sedan.

Bilfärden gick via Åhus vidare till Brösarp och fortsatt söderut.

Där blev det kisspaus för både hundar och människor.

Men vi människor höll oss inomhus till skillnad från hundarna som rusade fritt i en kohage.

Där fanns inga kor men ganska mycket spår efter korna om man säger så.

Till Tazzos stora förtjusning.

Han luktade inte särskilt gott efter den kissrundan.

Vem tror att Skåne är platt förresten?

Denna gång körde vi förbi Kivik och fortsatte direkt till Simrishamn.

Det är en liten mysig stad.

Tänk när familjen bodde i Skåne kunde jag köra de tre milen till Simrishamn,

bara för att köpa världens största krusbär.

Jag älskar krusbär!

Det fattade ni säkert.

Men i söndags blev det inte något krusbärsmumsande.

Hundarna blev lottlösa och golvade.

Fast de hade förstås käkat komockor tidigare.

Är maken med på utflykterna så blir det mycket hamnbesök.

Så också i Simrishamn förstås.

Fast man kan ju undra vad maken gjorde nere i hamnen?

Jag fotade båtar i alla fall.

Och här sitter han som ondgör sig över mobilanvändandet.

Och hundarna lade sig suckande ner igen.

Njae!

Tazzo var förstå tvungen att se sig omkring.

Han kollade inte precis på båtarna utan på hundar som fanns i närheten.

Så vidare till nästa hamn.

Hej då vackra Simrishamn med rosor på trottoarerna.

SKILLINGE!

där alla Blekingefiskarna brukar hålla till för att få bra med fisk.

Där blev det mycket båtkoll.

Oj, så intresserad jag är.

Fast jag fotar i alla fall.

Jag har visserligen varit mycket i Skillinge när jag bodde i Skåne.

Det är en liten mysig by med många vackra hus.

Ja, jag tittar på hus när maken kolla båtar.

Men det är bara det att när det inte finns båtar i närheten så går bilen ganska fort.

STOPP!

VI SKA SVÄNGA NER HÄR!

MOT HAVET!

MÄLARHUSEN!

Sveriges finaste badstrand om ni frågar mig.

Där var barnen och jag varje solig dag medan vi bodde i Skåne.

Härliga sanddyner att krypa ner i när det blåste mycket.

När vi hade flyttat från Skåne hyrde vi en skånelänga i Hagdestad som ligger väldigt nära Mälarhuset.

Den sommaren var det dessutom kanonväder hela sommaren.

Huset har säkert renoverats många gånger sedan dess.

Men härligt var det på "vår" tid också.

Kul att se det igen.

Och många roliga minnen.

T ex när barnen och deras kusiner stod i likadana pyjamaser (fått av mormor) och sjöng framför öppna spisen.

Fyraåriga Magdalena sjöng varje gång en sång som innehöll ordet "korset" med ett märkligt she-ljud.

Syrran och jag hade väldigt svårt att hålla oss för skratt trots att sången var sorglig.

Jag är säker på att ni inte fattar ett dugg.

Men i alla fall........

Och några mindre roliga, som när sonen klämde fingrarna i bildörren.

Många nostlagitankar blev det i alla fall när vi fortsatte till Ystad.

Hundarna och jag travade iväg på gamla kända gator.

Maken "vaktade" bilen.

Vi var väldigt ofta i Ystad för att handla då vi bodde i Skåne.

Ystad är också en väldigt mysig stad.

Torget

Här har jag handlat en del.

Och detta är ett underbart fik där man kan sitta både ute och inne i vacker miljö.

Men i söndags var det stängt.

Så det var bara att åka vidare till vår gamla bostadsort.

Tre mil väster om Simrishamn.

Tre mil norr om Ystad.

Ca tre mil från Lund.

Alltså tre mil från civilisationen.

Fast värdshuset är förstås ganska vackert.

Och man behöver inte trängas.

Och det var lätt att parkera när vi bestämde oss för vars en pizza.

Och pizzorna var goda.

Och jättestora.

Hälften hängde med hem.

Det är nog det enda stället som jag bott på som jag har vantrivts på.
Man ser ju bara på kommunvapnet.

Ser ju inte så gästvänligt ut precis.

X-maken och jag flyttade dit med våra två barn 1969.
Joakim var 4 år och Magdalena 1 år.

Vi flyttade till ett alldeles nybyggt hus.

Det var fint förstås men tvärs över gatan var ett skrotupplag.

Och på baksidan av huset var det öde.

Alltså ett sandtag i princip.

De enda som trivdes där var backsvalorna som byggt bon i sandhögarna.

Tomten var såklart också en öken.
Ni vet väl att i Skåne är det ingen brist på sand.

Tomten var inte anlagd.

Maken jobbad nästan dygnet runt de första åren.

Joakim som var van att gå ut och hitta kompisar på gården hittade inga.

Magdalena var så liten så det fungerade nog bäst för henne i börja.

Jag grät och tröståt och expanderade.

Det blev såklart bättre.

Jag letade upp kompisar till Joakim.

Och Joakim fick börja på en privat lekskola.

Visserligen var det väl den sämsta lekskola som jag har skådat i mina dagar.

Och det är många av varierande slag.

Men detta lekis tog nog priset.

Till Mors dag kom Joakim hem med en jättefin sydd Snobbentavla (den finns fortfarande kvar).

Dialog:

Jag:

Åh vad fin Joakim! Har du sytt den?

Joakim:

Nä, det har fröknarna gjort:

Jag:

Tittade du bara på då?

Joakim:

Nä, jag var ute och lekte.

Men Joakim hade nog roligt där i alla fall.

Och det var via lekiset vi skaffade vår första collie.

Och det var ju positivt.

Inte den vackrast collien precis men den klokaste.

Magdalena fick via Joakims kompisar och deras familjer också ett rikare liv.
Och sedan fick jag förstås sysselsättning.

Det blev förstås bättre även om det var tufft i början.

Vi lärde känna lite människor även om det var svårt.

Vi var ju utbölingar.

X-maken är dalmas och jag småländska.

Det dög inte särskilt bra i början.

Det bästa för min del var väl att jag tog tag i mina drömmar om att bli förskollärare.

Jag var ju apotekstekniker och det var anställningsstopp på apoteken.

Eftersom man behövde "förpraktik" på den tiden för att söka till seminariet så fick jag börja min praktik på Sjöbos enda förskola (dagis på den tiden).

Där lärde jag mig mycket!

Hur man INTE ska behandla och bemöta små barn.

På detta ställe var det kokerskan som bestämde.

I alla fall åkte vi till Fabriksgatan 61 för att kolla huset.
Det har hänt mycket på 45 år.

Konstigt.

Skrotupplaget var borta och där fanns nu hus.

Huset hade fått annan färg på fönsterna och den trädgår som vi fick anlagd med väldigt mycket vintergröna träd (typiskt för 70-talet) var nu förändrad.