BRATT VAR ORDET!
Om det var upp mot himlen vid Irenes och Jonnys hytte så var det inget mot hur det ser ut bakom deras ordinarie hus.
Jag har visat bilder på det tidigare men jag tror det är svårt att förstå hur brant det verkligen är.
I alla fall tog Jonny och jag plus fyra hundar oss upp nästan till toppen på Hamrefjellet.
280 meter över havet.
Jobbigt?
Hahaha!
Det är bara förnamnet.
Men Jonny hade varna mig och motion är ju inte farligt.
Man dör inte av det menar jag.
Här nedan har vi precis börjat vår "klättring" upp på fjället.
Och ändå är vi redan långt över taket på huset.
Men fantastisk utsikt såhär långt.
Och lätt att gå!
Fin stig som sicksackade sig upp.
Hahaha!
Jag trodde det skulle fortsätta så hela vägen.
Men hej vad jag bedrog mig.
Ingen utsikt!
Bara träd - utan löv.
Och brant!
Fast det tror ni säkert i efter den här bilden.
Kan ni ana nu?
Jonny med Lycke, Carmen och Candela verkade helt oberörd.
Jag tror att han fick draghjälp.
Här kan ni väl i alla fall förstå att det var brant?
Eller?
Efter den här bilden så vände vi tvärt upp!
Inte nog med att det var brant.
Det var också vått!
Och dessutom rötter och stenar som man fick halka omkring på.
Tur i alla fall att jag tog mina egna gympadojor så jag inte lånade de för stora stövlarna.
Och vart jag såg så såg jag träd vid träd.
Men jag vågade knappast titta.
I alla fall inte neråt.
Ser jag förskräckt ut?
Jag var rädd att jag skulle trilla baklänges ner.
Spännade värre.
Det blev ju inte bättre när Jonny berättade att Irene hade trillat och brutit tre revben här uppe en gång.
Ja, ja!
Då var det snö och isgata.
På en julafton!
Men i alla fall.
Jag trodde det skulle vara lättare att gå ner.
Men det var nästan värre.
Nere igen på ganska platt mark.
Jag trött?
ASCH!
Men jag är väldigt glad att jag följde med på denna tur!
Tack Jonny för att du orkade sl'äpa med mig till så många fantastiska ställen!
Jonny berättade när vi kom ner att jag var den fösta gästen som han tagit med upp.
Varför gick inte du upp Susanne?
Dessutom sade Irene på kvällen att hon inte går upp till toppen längre.
Men vi var i alla fall NÄSTAN uppe.
Välbehållna!
Men ack på vilket sätt?
Titta på Carmen!
Hon hade halva skogen med sig ner.
Bäst att husse hjälper till att plocka bort lite skräp.
Lycke hade också lite skräp i pälsen.
Candela var bara lite våt.
Ibland är det bra att vara renrakad.
Eller hur Tazzo?
För att Jinx skulle kunna komma ut i trädgården stängdes Tazzo in i hundgården.
Men hur i hela friden gör man för att komma in?
Klättra kanske?
Barnbarnet William bodde ett par dagar hos Irene och Jonny.
Det blev lite språkförbistringar mellan honom och mig.
Jag var så stolt när jag visste att han var hos bästemor och bästefar.
Fel, fel fel!
Willian sa´ farmor och farfar så det så.
William hade varit med Irene på jobbet när Jonny och jag klättrade på fjället.
När de kom hem frågade jag William om han hade haft roligt.
Han bara tittade på mig.
Han hade ju jobbat hårt hela dagen och till och med tjänat pengar.
Så särskilt lugnt hade det nog inte varit men kanske moro.
Trött var han i alla fall.
Tänk så många ord som är lika men uttalas olika eller har helt olika betydelse.
Men man lär sig förstå bättre och bättre.
Jag var väldigt undrande i början över att så mycket var "rart".
Konstigt!
Senare på kvällen badade Irene, William och jag i familjens badtunna.
37 grader och massage.
Koseligt!
Och William gillade det verkligen.
Före sängdags ett glas rött!
Mmmmm!
Nu börjar min vistelse lida mot sitt slut men ännu finns härliga bilder att visa.
Inte minst på Lyckevalpen som kom för att klippas en kväll.
Så fin!
Så får ni ju inte missa min äventyrliga hemresa!
Nu vet du hur jag har det varje dag med alla dessa norska uttryck!!!! Ha, ha, ha!