STORA DEPPARDAGEN
Idag är det första advent!
Men det är också exakt två månader sedan maken gick bort.
När jag tände första adventsljuset idag så började tårarna trilla.
Det var inte alls roligt att sitta där ensam vid frukostbordet.
Tankarna om hur julfirandet skulle bli gjorde mig också ledsen.
Men sedan hörde sonen av sig och talade om att julfirandet med alla blir hos honom.
Då blev det lite glädjetårar också.
Vädret gjorde förstås sitt till för att förstärka denna deppighet idag.
För det mesta går dagarna bra och många fina saker händer men när regnet skvalar och det blåser hårt så är det inte kul.
Då blir det den rätta dagen att berätta om Ingmars färd till den sista vilan förra söndagen.
Advent betyder ju ankomst men för mig förknippar jag dagen med avsked.
Men för Ingmar blev det att komma hem trots allt.
Förra söndagen började med lite varning på nätet.
Ingmars önskan var ju att får sin aska spridd ute i havet.
Ingmars äldste son, och ett barnbarn tillhör Sjöräddningen och deras båt är väl det säkraste man kan färdas i antar jag.
Vi skulle ge oss iväg kl. 12.00 och då blåste det ca 8 sek/min och var helt ok.
På med flytvästarna!
Det är ett krav från Sjöräddningen och Örjan såg till att bröderna och alla andra fick på sina västar.
Stämningen var god innan vi gav oss iväg.
Det kändes skönt att Magdalena och Maja var med.
Dags att ge sig iväg mot havet utanför Sternö och Boön (på ett ungefär).
In och ta plats.
Ingmars bror var alvarstyngd.
Och Maja
En gosse som tillhör Sjöräddningen, Hampus, körde båten men Ingmars barnbarn Viktor som också tillhör Sjöräddningen navigerade.
Lugnt och fint kom vi iväg i lä för vinden.
Lite spännande var det allt.
När vi kom fram till platsen där urnan skull sänkas hade det blåst upp mer och det gungade ordentligt när vi skulle ge oss ut.
Inte mycket som skiljer oss från vattnet precis.
Då tyckte jag det var lite otäckt.
Dags att ta fram urnan.
Tänk att min man får plats i den.
Tårarna trillar både nu och då.
Örjan hämtade urnan.
Han och bröderna hjälptes åt att få den ut i havet.
Sedan strödde vi mängder av rosor ut över havet.
Hej då Ingmar!
Vägen tillbaka till Hörvik blev gungig.
Ca 14 m/sek tror jag det var.
Innan vi lämnad kajen tog vi gruppbilder.
Örjan och Fata bjöd på kaffe som avslutning på urnsättningen.
Det blev en fin avslutning.
Tack så mycket!
Nu sätter jag punt för avskedet av Ingmar.
Och gråter en skvätt igen.
Hoppas han är nöjd nu!
Såklart han är nöjd Margareta, nu vilar han där han ville vila. Så modiga ni var allihopa. Hanöbuken kan vara en riktig tuffing så här års...
Vi längtar till Mars få vi ska få lov att rå om dig och skämma bort dig ordentligt!!!
Stor kram från Spanien,